Innan vi börjar

Jag heter Alexander och är en av grundarna bakom koncept och formgivning av Folded Pizza.

Tillsammans med min kompanjon och medgrundare Patrik håller vi just nu på att bygga vår första restaurang – ett helt nytt streetfoodkoncept, med vår första etablering på Uppsala Central.

Det här är min berättelse om hur det är att bygga ett restaurangkoncept från idé till verklighet.

Jag vill berätta om resan precis som jag upplever den. Om idéerna, besluten, människorna vi möter, möjligheterna, motgångarna och alla de där oväntade vändningarna som dyker upp längs vägen.

Vi vet fortfarande inte exakt hur den här historien kommer att sluta.

För vi är mitt i den.

Det här är Folded Story.

Allt började med en idé

Jag har aldrig drömt om att öppna en pizzeria.

Faktum är att den klassiska förortspizzan egentligen aldrig har varit min grej.

Visst, dagen efter en utekväll har den fyllt sin funktion, men annars har jag sällan valt pizza när jag ska äta.

För ungefär tre år sedan såg jag en reel på Instagram där någon vek ihop en Margherita.

Av någon anledning fastnade den.

”Att vika en pizza måste vara det enklaste sättet att äta pizza på.”

Sedan kom nästa tanke.

”Tänk om pizza kunde bli street food på riktigt.”

Det var bara en idé, men det var en idé jag inte kunde släppa. En idé som jag fick en stark lust att förverkliga.

Om jag tror på en idé vill jag gärna ge den allt. För mig finns egentligen inget som heter åttio procent. för vad händer med de sista tjugo? Oftast ingenting, då är det bara en Idén,, eller så är det någon annan som förverkligar den.

Jag hade ingen affärsplan, ingen restaurang, ingen lokal, jag hade bara en idé.

Och ibland är det faktiskt bara en idé som krävs för att en resa ska börja, och det här var min resa började.

När allt förändrades

Från början var tanken egentligen ganska enkel.

Jag ville göra riktigt bra pizzor som serverades vikta och åts i handen.

Det var det som gjorde idén “annorlunda”, sättet att äta pizza.

Vi pratade om italienska råvaror, vikta pizzor och ett koncept där man skulle kunna ta en bärs eller en spritz till maten.

Men projektet tog en vändning, och jag stod jag ensam med idén.

För första gången började jag tvivla på riktigt, var det här verkligen en tillräckligt bra idé?

Jag minns att jag pratade med min pappa om mina tvivel.

Han är 83 år och har alltid varit rak. Jag tror egentligen att jag hoppades på ett enkelt "det kommer bli bra".

Han lyssnade en stund innan han sa:

”Om inte du tror på din egen idé, vem fan ska tro på den då? Har du redan börjat tvivla nu, innan du ens har en lokal eller öppnat, kommer du aldrig få det att fungera. Då tycker jag lika gärna att du kan lägga ner ditt projektet.”

De orden träffade mig hårt, men han hade rätt. Om jag själv inte vågade tro på det jag höll på att bygga, varför skulle någon annan göra det?

Det blev en vändpunkt, då slog det mig.

Varför försöker jag egentligen skapa ännu en pizzeria? Jag är ju inte ens ett stort fan av traditionell pizza.

F**k that shit!

Jag ska göra min take på pizza, pizza med smaker som jag själv gillar.

Smaker som människor redan har en relation till, känner igen och vet hur de ska smaka.

Och framför allt...jag ska göra min pizza till riktigt schysst street food.

Patrik

Patrik är en av mina barndomsvänner.

Vi har aldrig varit ovänner. Livet tog oss bara åt olika håll och under många år hade vi ingen eller knappt någon kontakt alls.

Men det fina med riktiga barndomsvänner är att de aldrig försvinner helt. De finns alltid kvar någonstans i bakgrunden.

Under ett telefonsamtal hösten 2024 berättade jag att jag höll på med ett sidoprojekt – ett restaurangkoncept som jag drev på egen hand.

Patriks första reaktion glömmer jag aldrig.

”Jag kommer aldrig öppna restaurang igen.”

Jag skrattade och fortsatte berätta.

Ju mer vi pratade, desto mindre handlade det om en restaurang.

Det handlade om ett koncept.

Någon vecka senare ringde Patrik upp mig.

Han hade tänkt vidare.

”Jag vill också driva projektet, när ses vi?.”

Där människor är på språng

Patrik och jag var övertygade om att vi skulle ligga inne i stan, det är där det händer!

Vi pratade med flera mäklare, tittade på olika lokaler och lade till och med bud på några. Men ingenting gick hela vägen, och i dag är jag glad att det blev så

Under tiden fortsatte jag att utveckla konceptet, sommaren 2025 gick jag på Vasagatan i Stockholm och svängde in på Centralstationen.

Människor överallt,ett ständigt flöde, alla var på väg någonstans.

Då fattade jag! Vi ska inte öppna en restaurang inne i stan, vi ska finnas där människor är på väg någonstans och är på språng.

Efter den dagen förändrades vårt sätt att leta lokaler.

Jag tog fram en konceptbeskrivning och skickade den till Jernhusst. I mejlet berättade jag om vår idé och att vi var intresserade av att se vilka möjligheter det kunde finnas att etablera konceptet hos dem.

Sedan väntade vi, det dröjde ungefär två veckor innan svaret kom….

Det var positivt, de var nyfikna på oss och ville träffas för att höra mer om vårt konceptet.

Första mötet

Jag var otroligt taggad inför vårt första möte med Jernhuset.

Bara att de hade svarat på vårt mejl och ville träffa oss kändes som en vinst. Någon hade sett vår idé och var nyfiken på att höra mer.

Vi träffades på Centralstationen i en av deras lediga lokaler. Lokalen i sig var inte det vi sökte. Det var Patrik tydlig med medan jag redan hade flyttat in, jag ville komma igång!

Men vi hade fått precis det vi hoppats på, en första kontakt med någon som gillade iden..

Det var inget sittande möte, det gjorde mig bekväm och jag gick all in.

Jag berättade om visionen, om människorna på språng och om varför jag var övertygad om att vårt koncept hörde hemma på Sveriges tågstationer.

Kanske var jag lite övertaggad, men så här i efterhand tror jag faktiskt att det var precis det som gjorde skillnaden.

De fick inte bara höra om ett pizzakoncept, de fick känna mitt engagemang bakom hela idén.

Där och då visste jag förstås inte att vi, ett och ett halvt år senare, skulle öppna vår första enhet….På Uppsala Centralstation.

Vi byggde medan vi väntade

Det var naivt, men vi trodde att det bara handlade om några veckor innan vi skulle få klartecken och kunna sätta igång.

Vi hade fel.

Men det visste vi inte då.

För oss fanns det bara en väg och det var framåt.

Så i stället för att vänta började vi bygga.

Vi började söka efter de bästa lösningarna för Folded. Allt från utrustning, teknik och kassasystem till design, inredning och förpackningar. Vi kontaktade företag, bokade möten, jämförde alternativ och berättade om vår idé. Vi visste vad vi ville skapa, men det var mycket som behövde falla på plats för att få helheten att fungera.

Jag berättade om konceptet och varför jag var övertygad om att människor på språng skulle vilja äta pizza på ett helt nytt sätt.

Vi presenterade också Folded för Svenska Krögare och Martin & Servera, Svenska Krögares största samarbetspartner. Två aktörer som jag såg som otroligt viktiga att få med på vår resa redan från början.

För mig handlade det inte bara om att hitta en leverantör. Jag ville bygga långsiktiga relationer med partners som trodde på mig, på vår idé och på det vi ville skapa.

Martin & Servera var dessutom ett självklart val. Som rikstäckande helhetsgrossist kunde de erbjuda precis det vi behövde – one-stop-shop, där vi kunde samla våra inköp och få allt levererat i samma leverans. En enkel och effektiv lösning som skulle bli viktig när vi väl öppnade och började växa.

Under våra presentationer var jag tydlig med min ambition:

– Är ni med oss från början, då bygger vi något långsiktigt tillsammans. Jag söker inte bara samarbetspartners för vår första restaurang, jag söker partners som vill vara med och växa med Folded.

Både Svenska Krögare och Martin & Servera såg potentialen i konceptet och valde att tro på oss. Efter att ha gått igenom vår affärsplan, våra ambitioner och vår vision hade vi fått med oss två riktigt viktiga partners på resan.

För mig var det ännu ett betydelsefullt delmål. Inte bara för att vi hade fått deras stöd, utan för att två etablerade aktörer i restaurangbranschen såg samma möjligheter i Folded som jag själv hade sett under de senaste tre åren.

Coca-Cola såg också möjligheterna med vårt koncept och ville vara med. Tack Tim och Sabina!

Amante Pizza i Göteborg skickade prover som vi bakade, testade och utvärderade. Varje gång vi pratades vid fick vi höra samma sak:

”Vi finns här när ni behöver oss. Vi väntar på er.”

Det gav energi.

Samtidigt fortsatte vi att utveckla konceptet.

Jag fick en idé om hur vår förpackning skulle fungera. Gästen skulle kunna äta utan kladd, oavsett om man stod på en perrong, gick mot tåget eller hade bråttom vidare.

Tillsammans med Lars på Smurfit tog vi fram en förpackningslösning som jag fortfarande tycker är grym.

Varje beslut gjorde oss lite bättre.

Då och då hörde vi av oss till Jernhuset.

Ett mejl här.

Ett telefonsamtal där.

Mest för att påminna dem om att vi fortfarande fanns.

Att vi fortfarande var hundra procent redo att köra.

Eller... nästan i alla fall.

Sanningen är att vi inte var helt redo…..men vi gav sken av det..

Men vi tänkte likadant varje gång, det där löser vi när läget blir skarpt.

Sedan gick veckorna..och månaderna.

När jag ser tillbaka är jag nästan imponerad över tålamodet hos de som trodde på oss innan vi ens hade öppnat dörrarna.

För det var långt ifrån självklart.

Det fanns de som såg möjligheten direkt.

De som lyssnade på idén, såg vart vi ville och bestämde sig för att följa med innan det fanns några garantier.

Ni var med från början, det kommer vi aldrig att glömma.

Sedan fanns det andra, de som tvivlade, de som ville vänta och se.

De som kanske tänkte att det där med en vikt pizza på en station inte skulle bli så mycket mer än en idé.

Och vet ni vad?

Det är helt okej.

Alla behöver inte tro på en idé från början.

Men resan börjar inte när alla andra har förstått. Den börjar när några få bestämmer sig för att tro på den.

Så till er som trodde på oss innan det fanns en restaurang, en kö eller ens en öppningsdag:

Ni var med från början. Och till er som har hört mig säga:

"Snart kör vi."

Fler gånger än ni kan räkna...

Jag vet…men nu...Nu är vi faktiskt snart där.

Tack!

Och till er som valde att stå bredvid och vänta för att se om vi skulle lyckas:

Synd för er,

Ni missade början….och början får man bara vara med om en gång.

För det här är bara början på början!

Smakminnet

Kvalitet har alltid varit viktigt för mig.

När jag handlar mat väljer jag alltid väletablerade varumärken som jag känner igen och litar på. Inte för att de är dyrare, utan för att jag vet vad jag får.

Det finns ett citat som följt mig under många år.

”Det är inte dyrt när det är bra, bara när det är dåligt.”

Jag tycker att det säger ganska mycket – du får vad du betalar för…

För många år sedan, när jag var pappaledig, träffade jag en annan pappa som också jobbade i krogbranschen. Vi hade många bra samtal om mat och kvalitet. En gång sa han något till mig som jag aldrig har glömt och som jag aldrig kommer att glömma.

”Jag köper inte kött som är billigare än lösviktsgodis.”

Jag skrattade när jag hörde det.

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag hur mycket som faktiskt låg i de orden.

För det handlar inte bara om kvalitet. Det handlar också om vad vi egentligen lägger mitt på tallriken. Om proteinet på tallriken kostar mindre än lösviktsgodis tycker jag faktiskt att man ska stanna upp och fundera lite. Vad är det som ligger på talriken? Hur har det producerats? Och hur kan det vara så billigt?

Missförstå mig inte. Dyrast är inte alltid bäst. Men billigt är heller inte alltid bra. För mig handlar det om att veta vad jag serverar och att kunna stå bakom råvarorna.

Den tanken har följt mig genom hela utvecklingen av konceptet.

Jag vill bygga Folded på råvaror av hög kvalitet och välkända varumärken som människor redan känner igen och har förtroende för. Därför har jag valt att arbeta med etablerade varumärken som Galbani, Kronfågel och Dafgårds etc. För mig handlar det om att servera mat som jag själv älskar att äta, med råvaror jag tror på och kan stå bakom fullt ut.

Genom hela resan har jag utgått från mig själv. Vad får mig att känna mig trygg som gäst? Kan jag skapa den känslan, tror jag också att ni som läser detta kommer att känna likadant som mig.

Med den grunden på plats började arbetet med att skapa identiteten för pizzorna.

Jag visste att varje pizza behövde bli tydligt unik, inte bara i smaken utan också i sitt visuella uttryck. Jag ville att gästen skulle se skillnaden redan vid beställningen…och det visuella tycker jag mig lyckats med…

Men det var smaken som skulle få gästen att komma tillbaka, ganska snabbt insåg jag att den tydligaste skillnaden inte skulle skapas av osten eller proteinet.

Identiteten skulle skapas av såserna, det var där jag kunde bygga en egen smakprofil för varje pizza.

När jag kom fram till det fanns det bara en person som kunde ta fram de smakerna.

Under min yrkeskarriär har jag arbetat med många duktiga matlagare, men jag känner faktiskt ingen som är mer smaksäker än Magnus Johansson(Skeppsholms).

Det jag alltid har gillat med Magnus är att hans mat alltid smakar på riktigt. Han slarvar aldrig med smaken. För honom är salt och peppar inte något man lägger på i slutet. Varje kryddning har ett syfte.

Det går aldrig att rädda en maträtt genom att salta och peppra efteråt. Magnus har lärt mig att smaken måste byggas under hela tillagningen.

När vi jobbade tillsammans i köket sa han en sak som jag burit med mig sedan dess.

”Vi ska ge gästerna ett smakminne.”

Även de orden har följt mig genom hela arbetet med att utveckla vårt koncept, för det är precis det jag vill att varje gäst ska ta med sig.

Ett smakminne, inte bara att pizzan var god. Utan att den smakade på ett sätt som gjorde att de ville komma tillbaka. En sak var jag tidigt säker på, de tydliga smakskillnaderna och varje pizzas karaktär skulle framför allt komma från dressingarna….Och då visste jag precis vem jag skulle ringa för att ta fram smakerna som är på riktigt.

Magnus.

Pulsen

Till slut hade det gått nästan ett år innan telefonen från Jernhusen ringde igen.

De berättade att de hade en lokal på Uppsala Centralstation som snart skulle bli ledig och undrade om vi var intresserade.

Jag minns fortfarande känslan.

Det kändes nästan overkligt.

Här var ett av Sveriges största fastighetsbolag som hörde av sig till oss. De arbetar med några av landets mest attraktiva lägen och har säkert dagligen kontakt med etablerade restaurangkedjor och företag med betydligt större ekonomiska muskler än vad vi hade.

Och så ringde de oss.

Två entreprenörer med en idé, en vision och betydligt mer vilja än kapital.

Jag upplevde samtalet som ett kvitto på att det vi höll på att bygga faktiskt väckte intresse. Det gav mig ett självförtroende som jag inte riktigt hade känt tidigare.

Sedan kom nästa tanke.

Uppsala.

Vad kunde egentligen bli bättre än Uppsala?

Jag har alltid gillat staden. Den är lagom stor, krogtät och full av liv. Studenterna ger den en energi som få andra svenska städer har. Det finns en puls där som jag alltid har diggat.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer övertygad blev jag.

Om vi skulle ge oss själva chansen att lyckas, då skulle vi göra det i Uppsala.

För mig var det den perfekta staden för vår första etablering.

Att lokalen dessutom låg mitt på Centralstationen gjorde bara känslan ännu starkare.

Magiskt.

Nästa stopp – Uppsala

Några dagar senare åkte vi till Uppsala.

Mitt på Centralstationen stod vi framför en stängd stålvägg och bakom den låg lokalen.

När stålväggen långsamt började rulla upp såg vi den för första gången, min första känsla var omedelbar “Det här känns helt rätt.”

Patrik började direkt mäta lokalen. Han tittade på väggar, mått och förutsättningar. Hur allt skulle få plats och vad som faktiskt gick att bygga.

Själv stod jag mest och tittade.

Jag såg inte en tom lokal, jag såg vår restaurang…Vår scen - Mitt på Uppsala Centralstation.

Det här var första gången jag verkligen kunde se allt framför mig, inte endast I mitt huvud, utan på riktigt.

Att stå där och känna att öppningen faktiskt började komma inom räckhåll var en speciell känsla.

I nästan tre år hade jag utvecklat konceptet.

Jag hade tänkt, skrivit, ändrat mig, börjat om, förfinat de har varit en process, en rolig process.

Nu stod vi äntligen framför den lokal där alla idéer skulle bli verklighet.

Det var svårt att inte känna förväntan.

Snart var det dags för inflytt..

Alla beslut ingen ser

Det är lätt att tro att ett koncept bara uppstår, att man får en idé, bestämmer sig och sedan är det klart.

Så fungerar det inte, det har jag lärt mig genom denna resa…för mig så är det lätt att dras med och bli supertaggad – Nu kör vi

Det kan kännas lite tråkigt, men allting tar tid, allting är en process och i bland har jag fått känslan av att nästan somna medan jag väntat...

Zzzzzzz...

Bara för att jag hade en idé betydde det inte att den fanns.

Den behövde byggas, testas, ifrågasättas och förfinas.

Ibland började jag om helt.

Ibland tog ett beslut fem minuter.

Ibland flera veckor.

Det mesta som idag är vårt koncept började som en tanke i mitt huvud.

Sedan började nästa resa – att hitta människorna som kunde hjälpa mig att förverkliga den.

Jag har aldrig försökt vara bäst på allt själv.(Fast frågar du mig en bra dag är jag nog rätt övertygad om att jag är det. ;)

I stället har jag försökt hitta människor som är bäst på det de gör.

För vi är alla olika, och vi är bra på olika grejer.

Oavsett om det handlade om maten, förpackningen, logotypen, kläderna, lokalen, bilderna eller grafiken började allt med samma fråga:

Hur vill jag att det ska kännas?

Jag har alltid utgått från mig själv.

Vad tycker jag om?

Vad får mig att stanna upp?

Vilken miljö trivs jag i?

Vad får mig att le?

Vilken typ av mat hade jag själv velat ha i handen när jag var på språng?

Hur vill jag att någon ska uppleva oss redan innan de tagit första tuggan?

Jag har aldrig försökt kopiera någon annan, jag har försökt bygga något som jag själv hade blivit nyfiken på.

För om jag själv känner att allt hänger ihop – från bemötande, maten och förpackningen till musiken, kläderna och känslan i lokalen – då finns det också en chans att ni känner precis det jag vill att ni ska känna.

Det måste kännas rätt

Jag gillar inte långbänkar.

Ska jag göra något, då gör jag det - gärna det direkt.

Jag ser oftare möjligheter än problem. Det betyder inte att jag blundar för riskerna, jag väger dem mot möjligheten. Vad kan jag vinna? Vad kan jag förlora? Och har jag resurserna att ta den förlusten om det inte går som jag tänkt? För mig är det där beslutet finns., efteråt är allting enkelt.

Ibland är den största risken inte att försöka och misslyckas. Den största risken är att tio år senare se någon annan lyckas med det och tänka: ”Fan. Det där var ju min idé.”

De flesta beslut går att ändra längs vägen, det enda vi aldrig får tillbaka är tiden. Det betyder däremot inte att jag nöjer mig med första bästa lösning.

Tvärtom.

När jag har en tydlig bild i huvudet blir den min måttstock.

Det jag ser framför mig är hundra procent, allt som bara efterliknar min idé känns direkt som åttio. Inte för att någon annan gjort ett sämre jobb, utan för att det inte stämmer med bilden jag har i mitt huvud.

Jag vill ju framåt med fart,

Jag vill bygga.

Jag vill testa.

Det är kanske därför jag behövde Patrik.

Vi fungerar olika.

Jag ser ofta bilden långt innan den finns.

Patrik ser vad som krävs för att den faktiskt ska bli verklighet.

Och det är precis vad jag behöver,för en idé blir inte värdefull bara för att den är bra…den blir värdefull först när någon genomför den.

Jag tror faktiskt inte att jag hade nått hela vägen om jag gjort det här ensam, jag hade säkert haft ännu fler idéer.

Kanske en snyggare logotyp – även om jag tycker att den vi har idag är riktigt fet..

Kanske en annan förpackning.

Vem vet, men det hade fortfarande bara varit en idé.

Och en idé som aldrig genomförs är fortfarande bara en idé. Ska den bli verklighet räcker det inte med 95 procent. Det måste vara 100%

Så kom kylan

Vi började närma oss slutet av augusti, planen var fortfarande att öppna i mitten av oktober.

Det var tight, och vi hade fortfarande inget kontrakt.

Ju närmare vi kom, desto fler saker behövde falla på plats. Vi hade hela tiden vetat att vägen fram till en öppning skulle innehålla överraskningar.

Men så kom nästa.

Kylan.

Det visade sig att lokalen behövde mer kyla än vad som fanns installerat.

Plötsligt handlade det inte längre bara om att få kontraktet påskrivet, få nycklarna och börja bygga. Nu behövde kapacitet, el, rördragning, installation och kostnader utredas.

Och framför allt:

Hur ska vi finansiera detta…?

Vi hade räknat på etableringen. Vi visste att det skulle kosta pengar att bygga upp för att köra igång och vi hade en affärsplan och budget för hur vi skulle finansiera det.

Men den här kostnaden fanns inte i den planen.

För ett stort och etablerat bolag hade det kanske varit växelpengar, för oss var det en stor investering.

Vi var ett nystartat bolag. Varje krona hade redan ett jobb att göra och varje investering var en del av planen för att få vår första enhet att bli verklighet.

Och nu hade det plötsligt dykt upp en ny post som varken jag eller Patrik räknat med.

Det var någonstans där hela situationen började kännas lite surrealistisk.

Vi var på väg mot en kontraktsskrivning för vår första enhet.

Lokalen, konceptet, planen och öppningsdatumet fanns där.--vi kunde redan nu se våra första gäster framför oss.

Men vi hade fortfarande inte alla pengar som behövdes för att förverkliga det.

Vi var alltså på väg att skriva under ett kontrakt och ta vårt hittills största steg – samtidigt som vi fortfarande behövde lösa finansieringen för att kunna bygga det vi hade bestämt oss för.

Det låter kanske bakvänt, det kändes faktiskt lite så också.

Men alternativet hade varit att stanna, och som ni vet har aldrig det riktigt varit vår grej….

Så samtidigt som diskussionerna om lokalen och kylan fortsatte började nästa jakt.

Jakten på kapital.

Vi var ett nystartat bolag.

Ingen historik.Inga gamla bokslut.Ingen försäljning.

Vi hade egentligen bara det vi haft från början,en idé vi trodde stenhårt på.

Skillnaden var att idén nu hade blivit ett koncept, en plan och snart – förhoppningsvis – vår första lokal.

Vi började prata med banker.

Och ganska snabbt blev det tydligt vilka som bara såg ett nystartat bolag utan historik – och vilka som såg möjligheten i det vi höll på att bygga.

Som jag skrivit tidigare väljer vi våra samarbeten med omsorg.

Vi väljer dem som genom hela resan har trott på oss och varit beredda att ta sin del av risken.

Inte för att risken inte finns, utan för att de precis som vi, tror att möjligheten väger tyngre.

Det är de relationerna och samarbeten vi vill bygga vidare på när vi växer.

Så vi behövde inte bara hitta mer kapital, vi behövde hitta någon som såg samma möjlighet som vi.

Samtidigt fortsatte kalendern framåt, mitten av oktober stod fortfarande kvar som målet.

Augusti började ta slut.

Vi hade en lokal vi ville ha, ett koncept vi ville förverkliga men en finansiering som ännu inte var helt på plats….och fortfarande inget påskrivet kontrakt.

Det var tight.

Men vi var fortfarande på väg framåt.

Veckan då allt skulle falla på plats

Och plötsligt var vi här,veckan vi pratat om så länge.

Veckan då saker och ting faktiskt skulle falla på plats.

Vi hade fortfarande inget påskrivet kontrakt.Pengarna var fortfarande inte helt säkrade.Och kylfrågan hade kastat in en investering som vi inte hade räknat med från början.

Men för första gången började alla delar samlas på samma punkt.

I slutet av veckan skulle vi få besked från banken om finansieringen.Från Almi skulle det definitiva beskedet komma.

Och samtidigt hade vi fått ett preliminärt datum för tillträde till lokalen:

24 augusti.

inte ens en vecka bort.

Det är nästan svårt att ta in,vi har levt med projektet så länge nu…3år av utveckling.

Pratat om det, räknat på det, räknat igen…Ritat.Testat.Ändrat.Förhandlat.Byggt varumärket.Hittat leverantörer och samarbetspartners.Fått ja.Fått nej.Väntat.

Och fortsatt.

Allt utan att egentligen ha en restaurang, men om allt faller på plats den här veckan får vi snart nyckeln till vår första lokal.

Folded Pizza på Uppsala Central.

Det är en jävligt speciell känsla.

För då finns det inte längre någon ritning att gömma sig bakom.

Ingen skiss…ingen kalkyl, ingen idé om hur det skulle kunna bli.

Då står vi där, med en nyckel i handen och en tom lokal framför oss.

Och då börjar nästa del av historien på riktigt.

Vi ska bygga.

Vi ska installera.

Vi ska beställa utrustningen.

Graffitin ska upp på väggarna.

Produktionslinjen ska ta form.

Förpackningarna ska komma.

Produkten ska sättas.

Teamet ska rekryteras.

Och någonstans mitt i allt det där ska den där lilla lokalen på Uppsala Central förvandlas till det vi har sett framför oss hela tiden.

Folded Pizza Uppsala Central.

Från en idé.

Till ett bolag.

Till ett koncept.

Till en adress.

Till en arbetsplats.

Och snart – om allt går som det ska – till en restaurang med riktiga gäster som går därifrån med ett smakminne i handen.

OMG.

Nu börjar det bli på riktigt.

Men vi är inte framme.

Inte ens nära.

Det här är fortfarande bara början på början.

Vad f** gör vi om det ringer nu?

Vi hade fortfarande inte alla pengar som behövdes för att sätta igång.

Vi hade dessutom haft ett preliminärt inflyttningsdatum, 24 augusti.

Ett datum vi egentligen borde ha längtat efter. men sanningen var att vi knappt vågade lyfta den stenen för vi hade fortfarande inte finansieringen klar.

Att skriva på kontraktet skulle innebära att Folded Uppsala blev verklighet på riktigt. Hyran, investeringarna, bygget – allt skulle börja rulla.

Vi ville inget hellre.

Men vi kunde inte skriva på ett kontrakt innan vi visste att vi hade pengarna för att genomföra det vi precis skulle skriva under på.

Samtidigt behövde vi få ett svar på kylan.

Som tur var äger en barndomsvän till mig Relax Rör & Värme, han skulle titta på jobbet och se vad som faktiskt behövde göras.

Så vi väntade.

På offerten.På finansieringen.På kontraktet.

Och det var tyst.

Ingen kontakt om kontraktet.

Ju längre tystnaden varade, desto mer började det kännas som att vi spelade ett högt spel.

Inte medvetet. Inte som någon taktik – Men vi hade helt enkelt inget val.

För någonstans väntade vi på samtalet från Jernhuset:

”Nu är allt klart. Ni är varmt välkomna till oss för kontraktsskrivning. Vi ser fram emot ett spännande samarbete tillsammans.”

Det var ju det beskedet vi hade väntat på, det vi hade jobbat mot, det vi ville höra.

Men samtidigt satt vi där med en ganska absurd tanke - Vad fan gör vi om de ringer nu?

För sanningen var enkel, vi kunde inte skriva på, inte ännu.

Vi hade fortfarande inte finansieringen klar.

Så samtidigt som vi längtade efter kontraktet hoppades vi nästan på några dagars tystnad till.

Det var en märklig känsla.

På torsdagen kom offerten på kylanläggningen, och den var bra, riktigt bra faktiskt.

En sådan där sak som normalt borde fått oss att känna:

Perfekt. Då kör vi, det fanns bara ett problem.

Vi hade fortfarande de pengar vi behövde…

Så vi duckade lite till.

Torsdagen gick.

Fredagen kom.

Fortfarande inget kontrakt.

Och när helgen till slut kom gjorde vi något som egentligen kändes helt absurt.

Vi andades ut.

Inte för att vi hade löst problemet.

Utan för att ingen hade hunnit lägga nästa problem framför oss.

Vi hade köpt oss en helg.

Vi var närmare än någonsin.

Men just då behövde vi att verkligheten väntade in oss lite,och det gjorde den.

Kontraktet kom inte.

Så vi kunde nu ta helg och hoppas att på Måndag få de positiva besked vi väntat på.

Att finansieringen är klar.

Att vi kan sluta ducka.

Och att vi äntligen kan säga:

Nu skriver vi på!!!

NU HÄNDER DET

Måndagen kom, men det där beskedet vi hade hoppats på kom inte riktigt då.

Finansieringen var i princip klar, men det återstod några teknikaliteter som behövde lösas innan vi kunde ta det sista steget.

Så vi fick vänta igen. Inte för att något hade gått fel eller någon hade sagt nej. Det var bara några saker som behövde falla på plats. Och dagarna gick.

Vi väntade på mer information. Räknade. Pratade. Väntade lite till. Det märkliga med den här resan är hur snabbt allt kan växla. Ena dagen känns det som att man är några centimeter från mållinjen. Nästa dag står man helt still.

Men den 8 september kom ett mejl.

Mejlet vi hade väntat på.

Där fanns den sista informationen vi behövde för att kunna lägga in de sista siffrorna i kalkylen och budgeten.

Vi gick igenom allt.

En gång. En gång till. Och vi var nöjda. Det höll.

Nu var det inte längre en fråga om, utan när.

Och mitt i mejlet stod ett nytt datum:

1 oktober.

Nytt datum för inflyttning!!

Plötsligt hade vi ett datum igen, ett riktigt datum.

Vi svarade att vi skulle återkomma innan helgen. För nu behövde vi göra en sista kontroll.

Inte bara av siffrorna.

Av verkligheten.

För om vi skulle få nycklarna den 1 oktober och servera vår första Folded den 1 november hade vi exakt en månad på oss.

Så nu började vi ringa.

Onsdag och torsdag kontaktade vi alla som skulle vara med och göra det här möjligt.

Bygg.

El.

Kyla.

Utrustning.

Leverantörer.

Alla de människor och företag som under resans gång blivit en del av Folded.

Frågan till alla var egentligen densamma:

Kan ni? Har ni tid? Kan vi köra?

För nu hade vi satt ett mål.

1 november ska vi servera vår första Folded på Uppsala Central.

Och svaren vi fick gjorde någonting med mig.

Ingen suckade.

Ingen sa:

”Oj, det blir tajt.”

I stället möttes vi av entusiasm.

”Fan vad kul!”

”Klart vi kör.”

”Vad ballt det kommer bli.”

”Så jäkla bra idé.”

Människor var genuint glada för vår skull.

De ville vara med.

Och någonstans där blev jag nästan euforisk.

För i tre och ett halvt år har vi utvecklat det här.

Vridit och vänt på konceptet.

Testat produkter.

Vägt.

Räknat.

Ändrat.

Tvivlat.

Trott.

Gjort om.

Och fortsatt.

Tre och ett halvt år av:

”Tänk om vi skulle…”

Nu fanns inget tänk om längre.

Nu ville vi bara köra.

Vi hade finansieringen.

Vi hade kalkylen.

Vi hade människorna runt omkring oss.

Snart skulle vi förvandla en tom lokal på Uppsala Central till Folded Pizza.

Och om allt gick som vi tänkt skulle någon den 1 november kliva in på vår scen, beställa en Folded, ta första tuggan och förhoppningsvis tänka:

Vad fan var det där?

På det bästa möjliga sättet.

Men först återstår en ganska viktig detalj.

En detalj som vi väntat på i månader.

Som vi ibland längtat efter.

Ibland nästan varit rädda för.

Och som skulle göra att det inte längre fanns någon väg tillbaka.

Vi ÄR REDO

Den 11 september svarade vi Jernhuset.

Efter alla kalkyler.

Alla diskussioner.

Alla ”men om…”.

Alla vändor fram och tillbaka.

Var vi framme vid ett väldigt enkelt besked:

Vi är redo.

Redo att gå vidare.

Redo att skriva avtal.

Redo att etablera Folded på Uppsala Central.

Svaret från Jernhuset kom tillbaka positivt.

De var väldigt glada över att vi nu ville ta steget och etablera oss hos dem i Uppsala.

Och det kändes faktiskt lite speciellt att läsa.

För under så lång tid har vi pratat om den här lokalen som platsen där Folded ska öppna.

Nu pratade även Jernhusen om oss som en kommande hyresgäst.

Folded Pizza, Uppsala Central.

Det började plötsligt låta väldigt verkligt.

Nu ska Jernhuset göra i ordning kontraktet för att vi sedan ska få det framför oss.

Det skulle läsas. Och till slut...

signeras.

Tre och ett halvt års arbete höll på att kokas ner till en digital signering.

Och när de väl sitter där börjar nästa del av resan.

För nu har vi två datum framför oss.

1 oktober får vi nycklarna till lokalen.

Då börjar racet på riktigt.

En tom lokal ska på bara några veckor förvandlas till Folded Pizza.

Och exakt en månad senare har vi siktet inställt på nästa datum:

1 november.

Då ska vi stå där.

På Uppsala Central, med dörrarna öppna – och förhoppningsvis en kö av nyfikna gäster.

Tre och ett halvt år efter att Folded Pizza bara var en idé ska vi servera vår första Folded i Uppsala.

1 oktober – nycklarna.

1 november – första gästen.

Nästa vecka skriver vi kontrakt med JERNHUSET.

Nu jä***r, KBK!!!!

VECKAN GICK OCH PLÖTSLIGT!

YES. Nu sätter vi den.

Det var en helt annan känsla nu. Inte längre om. Inte längre kanske. Nu började jag kontakta alla som varit inblandade under resan.

Nu kör vi. Vi har fått hyresavtalet. Vi flyttar in 1 oktober!

Det sattes igång arbetet med graffitiskisserna så att målningen skulle kunna börja när vi fått tillgång till lokalen.

Kylanläggningen beställdes från Relax Rör & Värme.

Coca-Cola beställde kylar till oss.

Ordern på TurboChef-ugnen lades.

Det var nästan svårt att ta in.

Den 18 september satt jag alltså och började lägga riktiga beställningar till vår restaurang. Vår lokal. Folded Pizza på Uppsala Central.

En lokal som vi skulle kliva in i om mindre än två veckor.

Helt sjukt.

Äntligen!

Efter alla kalkyler, samtal, offerter, ritningar, finansieringslösningar, leverantörer och ändrade förutsättningar började allting plötsligt bli verklighet. Nu handlade det inte längre om att räkna på vad vi skulle kunna göra.

Nu skulle det göras.

Men en ganska viktig detalj återstod.

Hyresavtalet.

57 sidor.

Det skulle gås igenom ordentligt innan vi signerade.

På söndagskvällen satte jag och Patrik oss i ett långt Teams-möte. Familjerna hade gått och lagt sig och vi satt kvar framför våra datorer och gick igenom allt.

Rad för rad.

Villkor. Hyror. Garantier. Öppettider. Ombyggnationer. Allt.

Men trots 57 sidor juridik var känslan mellan oss ganska enkel:

Nu gäller det.

Vi var båda så jäkla taggade.

Samtidigt började klockan ticka på riktigt. Vissa beslut kunde inte längre vänta tills kontraktet var signerat och nycklarna låg i handen.

Förpackningen var ett sådant beslut.

Sex veckors ledtid.

Sex veckor!

Ska vi servera vår första pizza den 1 november kan vi inte börja fundera på kartonger i oktober.

Ordern måste läggas nu.

Och där någonstans förändrades hela projektet.

Fram till den här helgen hade vi byggt Folded i Excelark, offerter, mejltrådar, ritningar och våra egna huvuden.

Nu började pengarna snart lämna kontot.

Nu började beställningarna läggas.

Nu började människor boka in oss i sina kalendrar.

Och om bara några dagar skulle vi skriva våra namn på avtalet som gjorde allt på riktigt.

1 oktober får vi lokalen.

1 november ska den första pizzan över disken.

Nu fanns det ingen anledning att bromsa.

Nu skulle Folded byggas.

NU KÖR VI

Den helgen var jag on fire.

Äntligen!

Och samtidigt var det fullt tryck på mitt vanliga jobb. Kommande vecka väntade konferens och första veckan i oktober skulle jag iväg på affärsresa – exakt samtidigt som vi skulle få nycklarna till Folded.

Kalendern var redan full.

Men någonstans hade jag också insett en sak under den här resan:

Det kommer aldrig finnas en perfekt tidpunkt.

Det kommer alltid finnas jobb, familj, resor, möten och hundra andra saker som också behöver ens tid. Väntar man på det perfekta läget finns risken att man väntar för alltid.

Och vi hade väntat tillräckligt.

Nu hade vi lokalen. Finansieringen. Leverantörerna. Konceptet.

Nu hade vi chansen.

Så nu kör vi!!

ALLT VAR PÅ GÅNG

Jag har börjat vänja mig vid en sak under den här resan.

Ingenting blir riktigt som man tänkt sig.

Precis när man tycker att alla bitar börjar falla på plats händer något som gör att man får tänka om.

Och den här gången var inget undantag.

Det var torsdagen den 1 oktober. Dagen innan jag skulle sätta mig på flyget till Sydafrika.

En dag vi hade väntat länge på.

Vi skulle äntligen få nycklarna till Folded på Uppsala Central.

Kontraktet var signerat, och planerna för hur Folded skulle se ut började bli verklighet.

Vi hade varit i lokalen, fått våra nycklar och äntligen känt att det här var på riktigt. Inte längre bara ritningar, idéer och möten.

Nu hade vi vår egen restaurang!

Under dagen blev vi också introducerade och fick möjlighet att komma vidare med allt som behövde göras inför öppningen.

Men när jag kom hem under eftermiddagen tog en av de viktigaste delarna av vår idé plötsligt en helt annan vändning.

Graffitin.

Jag hade länge haft en tydlig bild av hur jag ville att Folded skulle kännas. Det skulle inte bara vara en restaurang. Man skulle kliva rakt in i en färgstark, levande kärleksförklaring och lite galen version av Uppsala.

Väggarna skulle berätta en historia.

Och nu stod jag plötsligt utan någon som kunde förverkliga den.

Dagen innan jag skulle åka till Sydafrika.

För några månader sedan hade jag nog blivit ganska stressad.

Men vid det här laget hade jag börjat förstå att det är ungefär så här det fungerar när man bygger något från grunden.

Jag stod ute på framsidan hemma och funderade på hur f** jag skulle lösa det här.

Vi hade lagt så mycket tid på att skapa rätt känsla för Folded. Jag visste precis vad jag ville ha på väggarna, men nu saknades plötsligt den viktigaste pusselbiten.

Någon som kunde måla dem.

Jag tog upp mobilen och började spontant googla.

Graffiti. Uppsala. Konstnärer.

Scrollade vidare. Klickade på några bilder. Tittade på olika verk.

Och så fastnade jag för något.

FRÅN KAOS TILL KAPSTADEN

Jag började gå igenom bilderna på Wild Styles-Mural hemsida.

Det var något med uttrycket, färgerna och känslan som tilltalade mig direkt. Jag klickade vidare och kände hur en tanke började växa fram.

Det här skulle faktiskt kunna vara precis vad vi letar efter.

Men att hitta någon som kunde måla var en sak. Att hitta någon som kunde ta sig an vårt projekt med så kort varsel var något helt annat.

Jag hade ingen aning om Fredrik hade tid, om han skulle gilla vår idé eller ens vara intresserad.

Jag stod fortfarande på framsidan hemma med mobilen i handen. Imorgon skulle jag resa till Sydafrika.

Och bara några timmar tidigare hade vi fått nycklarna till vår allra första restaurang.

Det borde ha varit en kväll då jag bara njöt.

Och visst var jag glad.

Men väggarna var fortfarande ett olöst problem.

Det fanns bara en sak att göra.

Jag slog numret jag hittat på nätet.

Efter några signaler svarade en kille.

– Hej, är det Fredrik på Wild Style?

– Yes, det är ja.

– Hej Fredrik! Målar du graffiti?

Kanske inte världens mest genomtänkta fråga att ställa till en graffitikonstnär. Jag hade ju precis suttit och beundrat hans graffitikonst på nätet.

Men det var faktiskt det första som flög ur mig.

Jag började berätta om Folded. Om vår idé, restaurangen på Uppsala Central och känslan vi ville skapa. Om väggarna som skulle bli något alldeles extra.

Och så kom jag till den lilla detaljen.

Vi behövde någon som kunde måla dem.

Helst igår.

Det som började med en ganska märklig öppningsreplik skulle visa sig bli ett av de bästa telefonsamtalen under hela vår etableringsresa.

Det är väl det jag har lärt mig under de här månaderna. Planerna ändras. Ibland får man börja om med sådant man trodde var klart.

Men då får man hitta en annan väg.

Och den här gången började det med ett telefonsamtal.

NÄR ALLT TOG FART

Samtalet fortsatte, och ganska snabbt fick jag känslan av att jag hade hittat rätt.

Vi pratade mer om Folded och om vad väggarna skulle betyda för hela restaurangen.

Det skulle inte bara vara snygga målningar.

Gästerna skulle kliva rakt in i vår värld – en färgstark, levande och lite galen hyllning till Uppsala.

Men det måste kännas som riktig graffiti.

Inte något för tillrättalagt.

Inte något som såg ut som en vanlig illustration.

Det skulle kännas äkta.

Efter samtalet satte jag mig och började skapa en moodboard till Fredrik.

Jag samlade bilder, idéer, färger, uttryck och referenser. Allt för att försöka förmedla den känsla jag hade i huvudet.

Men jag var också väldigt tydlig med en sak.

Jag ville ha deras take på det.

Jag ville inte anlita graffitikonstnärer för att sedan tala om exakt hur varje penseldrag skulle se ut.

Jag ville att de skulle förstå vår vision och sedan sätta sin egen prägel på den.

Och här måste jag verkligen lyfta på hatten för Fredrik och hans crew.

De fångade mig direkt.

De förstod vad jag var ute efter.

Och framför allt:

De skulle hjälpa oss!

Det var nästan svårt att ta in.

Bara några timmar tidigare hade jag stått helt utan lösning.

Nu fanns det ett gäng som ville hjälpa oss att göra verklighet av den.

FREDAG – DAGS ATT ÅKA

Fredagen den 2 oktober var det dags.

Kapstaden väntade.

Men Folded hade knappast tänkt ta någon paus bara för att jag skulle sätta mig på ett flygplan.

Jag och Fredrik hade en avstämning samma dag.

Han skickade över ett första korrektur på hur väggarna skulle kunna se ut.

Jag tittade igenom det och bad om några justeringar.

Några detaljer behövde ändras för att få fram precis den känsla jag var ute efter.

Och sedan kom nästa version.

Där satt den!

Alltså, hur grymt som helst.

Det som bara ett dygn tidigare hade känts som ett ganska stort problem hade plötsligt blivit något jag var riktigt exalterad över.

Jag hade knappt hunnit förstå vad som hänt.

Under tiden pratade jag med Patrik och berättade om Fredrik och Wild Style.

Vi hade ju precis fått nycklarna till lokalen, och nu behövde vi se till att de faktiskt kunde komma in och börja arbeta.

På väg mot Arlanda mötte jag upp Patrik vid Arlanda Express.

Där, mitt i allt resande och med Kapstaden runt hörnet, lämnade jag över en av våra nycklar.

Patrik skulle se till att Fredrik fick den.

En ganska enkel överlämning egentligen.

Men ändå rätt speciell.

Vi hade precis fått nycklarna till vår första restaurang.

Och nu lämnade jag ifrån mig en av dem för att någon skulle börja förvandla våra idéer till verklighet.

Sedan drog jag.

Mot Sydafrika.

PANG, PANG!

Och så händer det igen.

Telefonen ringer.

WhatsApp.

Fredrik.

Han berättar att de tänker börja måla redan på måndag.

Måndag!

Jag vet knappt vad jag ska säga.

Här hade jag gått från att stå utan graffitikonstnär på torsdagskvällen till att ha hittat Fredrik samma kväll, fått ett första korrektur på fredagen och nu skulle de börja måla bara några dagar senare.

Ja, herregud.

Det var nästan surrealistiskt.

Jag var på väg till andra sidan jordklotet samtidigt som ett gäng graffitikonstnärer skulle kliva in i vår lilla lokal på Uppsala Central och börja skapa den värld vi hade drömt om.

Och mitt i allt stod Patrik hemma och höll ihop det som behövde göras på plats.

Det var väl ungefär här jag insåg att Folded faktiskt hade börjat leva sitt eget liv.

Saker hände.

Människor engagerade sig.

Beslut blev till handling.

Och det som tidigare bara hade funnits i våra huvuden började ta fysisk form.

På måndagen skulle färgen börja hamna på väggarna.

Och jag?

Jag skulle befinna mig i Kapstaden.

Med mobilen i handen.

Och WhatsApp redo.

Vilken jäkla resa det här hade blivit.

Kapstaden – långt borta, men ändå mitt i allt

Fredagen den 2 oktober bar det av mot Sydafrika.

Jag hade precis lämnat över en av våra nycklar till Patrik, som skulle se till att Fredrik och hans crew fick tillgång till lokalen.

Det kändes nästan lite overkligt.

Efter mer än tre års arbete hade vi äntligen fått nycklarna till vår första restaurang. Och nu, bara ett dygn senare, var jag på väg till Kapstaden på en inspirationsresa.

Bra tajming, Alexander!

Men resan var planerad sedan länge och jag visste att Patrik hade koll på det som behövde göras hemma.

Och med Fredrik och Wild Style på plats började något jag verkligen hade sett fram emot.

Våra väggar skulle få liv.

Under veckan hade jag och Fredrik löpande kontakt. Han och hans crew skickade bilder och filmer från lokalen medan arbetet växte fram.

Jag öppnade varje uppdatering med samma nyfikenhet. Hur såg det ut nu? Vad hade hänt sedan sist?

Det var faktiskt en rätt häftig känsla att befinna sig i Kapstaden, mitt uppe i arbete, och samtidigt kunna följa hur vår restaurang tog form hemma i Uppsala.

Bild efter bild. Film efter film.

Och för varje uppdatering blev jag mer övertygad om att vi hade hittat helt rätt.

Det var ju precis det här jag hade försökt förklara under de korta samtal vi haft. Känslan, uttrycket, färgerna och energin.

Och nu stod någon faktiskt där och målade det på våra väggar.

Hur jävla häftigt är inte det?

Men det var förstås inte bara graffitin som skulle på plats.

Samtidigt fortsatte arbetet med allt det andra.

Utrustning skulle beställas, leveranser planeras och installationer samordnas. Relax Rör & Värme skulle komma den 14 oktober för att installera vår kylanläggning, en av de större utmaningarna vi hade brottats med under etableringen.

Nu var den äntligen på väg att bli verklighet.

Två olika ansvarsområden – ett gemensamt mål

Vi, alltså jag och Patrik hade också en tydlig uppdelning mellan oss.

Min del handlade mycket om att få själva konceptet på plats. Att säkerställa att vi hade rätt utrustning, att formgivningen och känslan blev som jag hade tänkt mig och att allt vi behövde fanns där för att kunna servera vår allra första Folded.

Från pizzaugnen och arbetsbänkarna till förpackningarna, graffitin och alla de där små detaljerna som tillsammans skulle skapa helheten.

Patrik hade en annan, minst lika viktig uppgift.

Han skulle se till att ni som gäster faktiskt kunde beställa hos oss.

Personal, kassasystem, internet, betallösningar och all teknik som måste fungera för att någon ska kunna lägga en beställning och betala för sin pizza.

Sådant som man som gäst förhoppningsvis aldrig ens behöver fundera över.

För det spelar ju faktiskt ingen roll hur snygg restaurangen är eller hur goda pizzorna smakar om gästerna inte kan beställa och betala.

Och det var precis här Patrik var i sitt esse.

Vi hade våra olika ansvarsområden, men jobbade hela tiden mot samma mål.

Att allt skulle fungera den dagen vår första gäst klev fram och beställde sin första Folded.

Det var också det som gjorde att vi kunde fortsätta driva projektet framåt trots att jag befann mig i Kapstaden.

Jag kunde fokusera på mina delar, Patrik på sina, och mellan varven stämde vi av så att allt hängde ihop.

För det är ju först när alla delarna fungerar tillsammans som ett koncept faktiskt blir en restaurang.

Att bygga en restaurang från andra sidan jordklotet

Jag försökte hitta luckor under dagarna för att ringa Patrik och stämma av.

Hur låg vi till? Vad hade kommit på plats? Vad behövde vi fatta beslut om?

Och framför allt, vad var nästa sak som behövde lösas?

Patrik höll igång allt hemma i Sverige medan jag roddade med mitt ifrån min del av jordklotet.

Det blev en del telefonsamtal, meddelanden och beställningar mellan aktiviteter.

Jag ska inte påstå att jag lyckades koppla bort Folded särskilt mycket. Men det hade jag nog inte heller räknat med.

Och vet ni vad?

Jag ville inte koppla bort heller!

Som ni vet vid det här laget älskar jag tempo, utveckling och framför allt att se idéer förverkligas fullt ut. När det händer saker, besluten avlöser varandra och det man så länge kämpat för äntligen börjar ta form.

Och just nu njöt jag av varenda sekund.

För det var skillnad nu.

Tidigare hade vi lagt månader på att planera, diskutera, vänta på besked och försöka få alla bitar att falla på plats.

Nu hände det saker. På riktigt.

Vi beställde utrustning. Installationer bokades. Beslut fattades. Och hemma på Uppsala Central stod Fredrik och hans crew och förvandlade våra väggar till något som verkligen kändes som Folded.

Det blev en intensiv vecka, trots att jag befann mig på andra sidan jordklotet. Men framför allt blev det en produktiv vecka.

Och någonstans där, mellan avstämningarna med Patrik, bilderna från Fredrik och allt som skulle beställas, började jag känna något som jag hade längtat efter väldigt länge.

Vi pratade inte längre om hur Folded skulle kunna se ut.

Nu kunde vi faktiskt se det växa fram.

Dags att åka hem

Veckan gick fort.

Det hade varit intensiva dagar i Kapstaden med inspiration, möten och aktiviteter. Samtidigt hade Folded fortsatt i högt tempo hemma i Sverige.

En produktiv vecka, minst sagt.

Men nu var det dags att åka hem.

Flyget skulle lyfta från Kapstaden vid 18-tiden på fredagen och efter en lång hemresa skulle vi landa på Arlanda vid niotiden på söndagsmorgonen.

Jag såg fram emot att komma hem och få se allt som hade hänt i lokalen med egna ögon. Det var en sak att följa arbetet genom bilder och filmer, en helt annan att faktiskt stå där.

Men framför allt skulle det bli skönt att komma hem till familjen.

Ni som känner mig vet att jag älskar tempo, nya idéer och projekt som blir verklighet. Men mitt i allt finns det som ändå är viktigt…familjen.

Och så måste jag förstås lyfta på hatten för Anna!

Att leva med mig, mitt tempo, alla idéer och projekt som ständigt dyker upp är nog inte alltid helt enkelt. Och ska jag vara rättvis är Folded kanske inte det projekt hon själv hade valt att dra igång. Det tar mycket tid, energi och fokus, och jag förstår att det ibland kan kännas som att det tar lite väl stor plats i vår vardag.

Anna driver inte Folded och delar kanske inte alltid min entusiasm över ännu ett nytt projekt. Men hon finns där, och jag vet att mina ambitioner och mitt tempo också påverkar henne och resten av familjen.

Vi är olika på det sättet. Jag älskar att kasta mig in i nya utmaningar, sätta höga mål och driva saker framåt. Anna hade nog ibland önskat att jag var lite bättre på att bara vara nöjd med det vi redan har. Och det kan jag faktiskt förstå…typ

Och Anna, tack för att du står ut med alla mina idéer, även de gånger du nog helst hade sett att jag tog det lite lugnare!

Efter tio intensiva dagar i Kapstaden, med ett fullspäckat schema, många upplevelser och nya intryck, längtade jag verkligen hem.

Hem till Anna och barnen. Hem till Stockholm. Hem till vardagen.

Men som ni säkert förstår var det inte långt till nästa tanke...

Uppsala Central.

För där väntade nästa kapitel i vår resa mot den 1 november, dagen då vi äntligen skulle servera vår första Folded!

Väl hemma

Nu är jag hemma igen efter tio intensiva dagar i Kapstaden!

Och jäklar vad det har hänt saker medan jag varit borta!

Graffitin är klar, kassasystemet beställt, internet inkopplat och både kylar och frysar är på väg. Nu håller vi bara tummarna för att leveranserna hinner fram innan den 1 november!

Och kanske viktigast av allt – hjärtat i Folded Pizza är beställt! Vår TurboChef 2620 bandugn! Det är här våra pizzor ska gräddas, en efter en, och hela konceptet ska börja leverera på riktigt.

Att kliva in i lokalen och se hur vår allra första etablering växer fram är en riktigt häftig känsla. Det som började som en idé för över tre år sedan börjar nu faktiskt likna en restaurang!

Men hemma är det full fart som vanligt. Familj, jobb, träningar, hämtningar, lämningar och allt annat som hör vardagen till. Och någonstans mitt i allt detta ska vi få Folded i mål!

Det gäller att få saker gjorda måndag till fredag. Leverantörer ska jagas, beslut ska fattas och leveranser ska säkras. För när helgen kommer har ju de flesta andra faktiskt helg!

Jag och Patrik fortsätter med våra avstämningar klockan 21.00. Varje kväll! Vad har vi löst? Vad återstår? Vad måste hända imorgon?

Och tro inte att vi alltid är överens! Vi tycker olika ibland, diskuterar, vrider och vänder på saker och kan säkert göra varandra smått galna emellanåt. Men vi vet vart vi ska, och det är det viktigaste.

Det är precis de här lägena jag gillar. När det är mycket på gång, när beslut måste fattas och när man ser resultatet av allt arbete. Visst dyker det upp nya utmaningar nästan varje dag, men det är också en del av att bygga något från grunden.

Vi har passerat många delmål under de här tre åren. Vissa har varit större än andra, och vägen hit har knappast varit spikrak.

Men nu är det inte långt kvar.

Den 1 november. Det är datumet vi jobbar mot.

Då ska vi servera vår allra första Folded!